Varanasi

Väl i Delhi, efter vår maginfektion i Agra, mötte våra stackars utmattade kroppar flera tuffa dagar. På min antibiotikakur med biverkningar som noll aptit, illamående och ordentlig trötthet lade kroppen till med lite härlig mensvärk och en trevlig förkylning. Marcus mage blev dålig igen och vi fick bege oss till Delhis sjukhus, där han fick en starkare fem dagars antibiotikakur. Vi höll tummar och tår för att vi nu skulle bli friska och ha ork att göra något mer än att ligga i AC-rummet, titta på amerikanska TV-serier och fläta varandras hår om dagarna.

Så äntligen, efter en vecka i Delhi, kom dagen då vi kände oss redo att packa ryggsäckarna och få se något annat igen. Alternativen var kamelsafari i Rajastan eller att se den heliga floden Ganges i Varanasi. Kamelsafarin var absolut mer lockande, om det inte vore för miljön vi skulle safara oss igenom. Efter lite research kom vi fram till att ett dygns skumpande på en kamelrygg mitt i ökensolen som skulle värma oss med 48 grader, plus den kryddstarka indiska maten som guiden skulle servera, inte skulle göra oss mindre utmattade och magsjuka. Så vi bokade istället tågresan till Varanasi i en lyxig AC sovvagn.

Mark Twain sa om Varanasi; “Benaras is older than history, older than tradition, older even than legend and looks twice as old as all of them put together.” 
Varanasi, som också kallas Benaras, är världens äldsta stad, och en av de mest heliga platser en hindipilgrim kan besöka. Hinduisterna tror att de personer som har äran att dö i Varanasi direkt uppnår nirvana. De avlidna kremeras på ett bål utanför ett av de två bränningshusen på Ganges flodbank där det är fritt fram för vem som helst att se kremeringen. Den dödes aska strös sen ut i den heliga floden Ganges. Samma flod där varje dag 1000-tals pilgrimmer och lokalbefolkning badar då det sägs att Ganges vatten sköljer bort  synder. I det här vattnet guppar det även runt ett okänt antal halvtsönderbrända lik, vi såg under våra tre dagar i Varanasi  minst två av dessa.

För att se det heliga vattnet bokade vi både en soluppgångs- och  en solnedgångstur med båt, där kamerorna gick varma.

 

M&M på båten klockan fem på morgonen, under soluppgångsturen.

Pilgrimmer i det heliga vattnet.

Ett av de två bränningshusen.

Floden används också som lokalbefolkningens tvättmaskin…

…och som vattenbuffalosens avsvalkningsplats.

 Som ni kanske kan räkna ut efter våra få berättelser, så är vi inte helt nöjda med landet som marknadsförs som “Incredible India”.
Alla vi mött har på ett eller annat sätt behandlat oss illa, och visat oss att det här är landet där man armbågar sig fram så mycket man bara kan och där INGENTING är gratis.
Så fort vi satt fötterna utanför hotellt har vi “smyg”fotograferats med mobilkameror, bombarerats av “Where are you going my friend?”, “Hello, hello, hello, helloooooooo!!!”, alla har odiskret stirrat ut oss, skrattat åt oss eller pekat på oss, barn har flera gånger kastat sten på oss för att försöka provocera oss, envisa försäljare följer efter oss i flera minuter, alla rickshaw- (som tuk-tuk) chaufförer stannar eller korsar körfältet för att tjata på oss att åka med. För att inte tala om svårigheterna att handla och betala saker när vi för det mesta får fyrdubblade priser, haft  tio nyfikna indier hängandes över axeln för att titta på vilken vara vi väljer och hur vi betalar för den, och när alla ska ha dricks för ALLT.
Det enda som har varit riktigt bra med Indien är att vi har börjat längta hem till vackra, trogna Sverige där vi  efter den här resan kommer att stornjuta av att gå in på ICA och kunna handla ifred.